Fred, säkerhet och hållbar utveckling
Varje EU-land har en självständig utrikespolitik. Men för att kunna göra kraftigare avtryck i omvärlden samordnar EU-länderna sitt handlande utanför EU:s gränser. Det kan gälla fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, frihandelsavtal, katastrofhjälp och fredsbevarande insatser. Vid militära insatser måste alla EU-länder vara eniga. När det gäller handel är det bara EU, och inte enskilda medlemsländer, som kan sluta handelsavtal med länder utanför EU.
EU-ländernas samarbete i utrikesfrågor innebär att de
EU-länderna samarbetar när det finns behov av akuta hjälpinsatser till exempel vid naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor. Centrum för samordning av katastrofberedskap (ERCC) i Bryssel övervakar pågående och potentiella kriser i hela världen dygnet runt. Foto: Europeiska unionen / Ezequiel Scagnetti.
EU har inget eget försvar. Men EU-länderna kan komma överens om att bidra till gemensamma fredsbevarande insatser, militära operationer och polisuppdrag. Det innebär att personal från svenska Försvarsmakten arbetar tillsammans med försvarspersonal från andra medlemsländer i olika EU-insatser. Foto: Försvarsmakten.
EU-länderna gör gemensamma insatser för utveckling och samarbete i omvärlden. Det kan till exempel handla om utbildning eller att stötta den demokratiska processen i länder utanför EU. Här är en skola i Somalia som får stöd från Unicef och EU. Foto: Ismail Taxta / Unicef.
EU-länderna samordnar ofta sina biståndsinsatser i länder utanför EU. Målet är bland annat att motverka fattigdom och utsatthet. Ett exempel är biståndsprojekt som ska ge tillgång till rent dricksvatten, som här i Koinadugu-distriktet i Sierra Leone. Foto: Europeiska unionen / Christina Czybik.
EU-länderna samarbetar för att bidra med exempelvis utrustning eller mediciner vid krissituationer, som när sjukdomen covid-19 spreds över världen 2020 och 2021. Här väntar medicinsk utrustning på att lastas på ett flygplan i Belgien för att flygas till Indien. Foto: Europeiska unionen / Claudio Centonze.
EU-länderna bidrar ofta till gemensamma hjälp- och räddningsinsatser vid naturkatastrofer, som här efter jordbävningen i Haiti i augusti 2021 där EU bland annat bidrog med medicinsk utrustning och utrustning för vattenrening. Foto: Unicef.
EU-länderna bidrar också med hjälp vid kriser och katastrofer som har orsakats av människor. EU har till exempel gett stöd av olika slag till Ukraina, sedan landet invaderades av Ryssland. Här lastas tält, sängar och sovsäckar till ukrainska flyktingar av ett flygplan i Chișinău, Moldavien. Foto: Europeiska unionen.
EU deltar i internationella organisationer, till exempel Förenta nationerna (FN). När EU-länder agerar i organisationer ska de föra fram EU:s ståndpunkter, inte enskilda EU-länders åsikter. Det kan beskrivas som att EU-länder talar med en gemensam röst i organisationerna.
EU är ständig observatör i Förenta nationernas, FN:s, generalförsamling. I FN och andra internationella organisationer för EU-länderna fram gemensamma synpunkter. Foto: FN.
EU samarbetar med internationella organisationer för att bidra till gemensamma, så kallade multilaterala, lösningar på gemensamma problem. Exempel på organisationer som EU samarbetar med är Förenta nationerna (FN), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Europarådet.
När EU-länder deltar i internationella organisationer ska de föra fram EU:s ståndpunkter, inte enskilda EU-länders åsikter. För att det här ska fungera krävs samordning mellan EU-länderna. Den som har ansvar för samordningen är EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Josep Borrell. Posten kallas också utrikesrepresentanten eller EU:s utrikesminister. Utrikesrepresentanten är ordförande i ministerrådets råd för utrikes frågor, som samlar EU-ländernas utrikesministrar. Dessutom är han vice ordförande i EU-kommissionen, den EU-institution som bland annat föreslår nya EU-lagar.
EU:s samarbete med FN sker inom en lång rad områden genom olika FN-organ. EU är också så kallad ständig observatör i FN:s generalförsamling, alltså det årliga mötet för alla länder som är medlemmar i FN.
För att underlätta den gemensamma utrikespolitiken har EU över 140 kontor, så kallade delegationer, i länder utanför EU. Kontoren kallas EU-ambassader och de ska för EU:s räkning genomföra förhandlingar och diplomatiska samtal med länder utanför EU och olika organisationer. De samarbetar också med EU-ländernas egna ambassader och konsulat, FN och andra aktörer. Det är den Europeiska utrikestjänsten, en avdelning inom EU-kommissionen, som styr arbetet i EU-ambassaderna.
EU-länderna kan med kort varsel utföra gemensamma fredsbevarande insatser, militära operationer och polisuppdrag runtom i världen. För att EU ska agera krävs att alla EU-länder är överens.
Svensk försvarspersonal kan ingå i gemensamma EU-insatser för fred och säkerhet i omvärlden. Foto: Försvarsmakten.
Varje EU-land har en självständig utrikespolitik, men genom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samordnar EU-länderna sina insatser. Ett viktigt område är den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som ska ge EU tillgång till civila och militära resurser som kan användas vid insatser i konflikter. Eftersom EU varken har ett eget försvar eller egna militära resurser måste EU-länderna komma överens om att bidra med personal och utrustning.
Den höga representanten samordnar EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.
Om det uppstår en krissituation i ett EU-land, exempelvis en terroristattack eller naturkatastrof, ska övriga EU-länder agera gemensamt och solidariskt genom EU för att stötta det krisdrabbade landet. Det kan till exempel handla om att samordna biståndsinsatser eller att skicka militär personal eller utrustning till det drabbade EU-landet.
Beslut om att EU ska ingripa vid en kris eller konflikt utanför EU tas av EU-ländernas stats- och regeringschefer i Europeiska rådet och ministrar från EU-ländernas regeringar i ministerrådet. Men till skillnad från andra politikområden i EU krävs det inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att alla EU-länder är eniga om besluten. Beslutsfattandet inom politikområdet är mellanstatligt, vilket innebär att besluten måste fattas enhälligt och att varje enskilt land har vetorätt.
EU-länderna har bland annat kommit överens om ett system för gemensamma militära snabbinsatsstyrkor. Det innebär att EU-länderna har beredskap för att med kort varsel kunna skicka ut insatsstyrkor till konfliktområden. En snabbinsatsstyrka ska kunna vara på plats i ett konfliktområde kort efter det att EU-ländernas ministrar i ministerrådet tagit ett sådant beslut. EU:s snabbinsatsstyrkor kan genomföra
EU:s snabbinsatsstyrkor på Europeiska utrikestjänstens webbplats (på engelska)
Ett enskilt EU-land eller flera EU-länder i samverkan kan sätta upp en snabbinsatsstyrka, som ska bestå av ungefär 1 500 personer. Sverige har haft ansvaret för snabbinsatsstyrkor vid tre tillfällen: det första halvåret 2008, 2011 och 2015.
EU kan också besluta om så kallade internationella sanktioner inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Internationella sanktioner är ekonomiska och politiska åtgärder som begränsar ett land, en grupp eller en ledare som står för handlingar som strider mot EU:s eller FN:s grundläggande principer. Det kan till exempel handla om att frysa landets, gruppens eller ledarens ekonomiska resurser. Det är ministerrådet, som består av ministrar från EU-ländernas regeringar, som tar beslut om att införa sanktioner.
Alla sanktioner som Sverige står bakom är beslutade av EU eller av FN. Sverige har inga egna, nationellt beslutade sanktioner.
Sanktioner på regeringens webbplats
I samband med Rysslands invasion av Ukraina 2022 har EU beslutat om flera olika typer av sanktioner mot Ryssland och den ryska statsledningen. Dessa omfattar till exempel den finansiella sektorn, energi- och transportsektorn samt produkter som kan användas för både civila och militära ändamål.
Sanktioner avseende Ryssland och Ukraina - regeringens webbplats
EU har som mål att bidra till att minska fattigdomen och främja ekonomisk, hållbar och demokratisk utveckling i omvärlden. För att nå större effekt samordnar EU-länderna sina insatser, till exempel biståndsprojekt. EU:s bistånd finansieras av EU-länderna.
EU finansierar insatser för ekonomisk, hållbar och demokratisk utveckling runtom i världen. Ett exempel är projekt för ökad kunskap om kemikaliesäkerhet i civilsamhället, som här på landsbygden i Kazakstan. Foto: Europeiska unionen.
EU-länderna står bakom insatser runtom i världen för att minska fattigdom, bidra till ekonomisk och hållbar utveckling eller främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. För att förstärka och göra sådana här biståndsprojekt och stödprogram så effektiva som möjligt har EU-länderna kommit överens om att samordna sina aktiviteter i länder utanför EU. Åtgärderna kallas för EU:s utvecklingssamarbeten.
EU:s utvecklingssamarbeten pågår i form av projekt och program i exempelvis utvecklingsländer i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern. Men satsningar pågår också i EU:s grannländer i östra Europa och runt Medelhavet samt i länder som vill bli medlemmar i EU.
International cooperation and development på EU-kommissionens webbplats (på engelska)
Projekten och programmen finansieras av EU:s utvecklingsbistånd som kommer från två håll: EU:s budget och den så kallade Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Det är Sverige och de andra EU-länderna som finansierar EU:s bistånd. Dels genom den EU-avgift som varje EU-land betalar och dels genom bidrag till EUF. EU:s bistånd kompletterar EU-ländernas nationella bistånd.
EU-länderna har kommit överens om att samarbeta vid akuta hjälpinsatser, till exempel vid naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor.
I samband med konflikten i Ukraina har EU bland annat organiserat leveranser av exempelvis tält, filtar, sovsäckar och varma kläder till behövande. Foto: Europeiska unionen / Genya Savilov.
EU-ländernas gemensamma hjälpinsatser vid katastrofer samordnas av Echo, som är EU-kommissionens avdelning för humanitärt bistånd och civilskydd. EU:s katastrofhjälp förmedlas sedan praktiskt via över 200 partnerorganisationer och organ som utför arbetet på fältet, till exempel icke-statliga organisationer, Röda korset och FN-organ.
Centrum för samordning av katastrofberedskap (ERCC) i Bryssel övervakar pågående och potentiella kriser i hela världen dygnet runt. ERCC är en avdelning inom EU-kommissionen. Vid en katastrof kan det drabbade landets beredskapsmyndighet vända sig till ERCC som i sin tur undersöker med övriga länder vilka resurser, till exempel utrustning och nödhjälpsartiklar, som finns att tillgå. I Sverige är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som står i kontakt med ERCC.
I februari 2022 inledde Ryssland en invasion av Ukraina. EU har sedan dess gett olika typer av stöd och hjälp till Ukraina. Det handlar både om akut katastrobistånd, humanitär hjälp och mer långsiktigt ekonomiskt stöd så att den ukrainska staten kan fungera och betala för sina utgifter.
EU-länderna samarbetar när det gäller handel med länder utanför EU. I sådana frågor har EU-länderna lämnat över makten att ta beslut till EU. Enskilda EU-länder får inte starta egna frihandelsavtal med länder utanför EU.
EU:s handelspolitik handlar bland annat om att skapa enhetliga regler och tullnivåer för import av varor från omvärlden och att teckna frihandelsavtal. Foto: Europeiska unionen / Robert Meerding.
EU:s gemensamma handelspolitik gentemot länder utanför EU handlar bland annat om att skapa enhetliga regler och tullnivåer för import av varor från omvärlden. EU har exempelvis gemensamma tullar mot länder som inte är med i EU. Samma tull ska betalas för en vara som importeras från ett land utanför EU, oavsett vilket EU-land som importerar den. Däremot skiljer sig tullsatserna åt mellan olika varor.
EU upprättar också så kallade frihandelsavtal med enstaka eller grupper av länder utanför EU och med handelsorganisationer.
EU-länderna har gemensamma tullar mot länder utanför EU.
Handel med länder utanför EU är ett område där EU har så kallad exklusiv befogenhet. Det betyder att EU-länderna i handelsfrågor har lämnat över makten att ta beslut till EU:s två lagstiftande institutioner: ministerrådet och Europaparlamentet. Därmed får Sverige och andra EU-länder inte fatta egna beslut om handelsavtal med andra länder och organisationer.
EU tecknar så kallade frihandelsavtal med länder utanför EU för att underlätta för handeln. Ett frihandelsavtal innebär att tullar på varor avskaffas och att handelshinder för till exempel tjänster, investeringar och offentlig upphandling minskas.
EU-kommissionen är den EU-institution som sköter förhandlingarna om frihandelsavtal. Uppdraget att starta förhandlingar får kommissionen av ministerrådet, som är den EU-institution som består av ministrar från EU-ländernas regeringar. När förhandlingarna är klara ska avtalet godkännas av ministerrådet och Europaparlamentet, som består av folkvalda ledamöter från EU-länderna. Vissa frihandelsavtal behöver också godkännas av de nationella parlamenten i EU:s medlemsländer.
EU har frihandelsavtal med många länder och förhandlar med ett stort antal andra. Det senaste och mest omfattande avtalet är frihandelsavtalet med Storbritannien som började tillämpas provisoriskt den 1 januari 2021 och började gälla den 1 maj 2021. Avtalet mellan EU och Storbritannien omfattar bland annat handel med varor och tjänster, digital handel, immateriella rättigheter, offentlig upphandling, flyg- och vägtransporter, energi, fiske, samordning av de sociala trygghetssystemen, brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, tematiskt samarbete och deltagande i EU-program.
Ett annat exempel på ett befintligt frihandelsavtal är Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) som gäller för EU-länderna och Island, Liechtenstein och Norge. Avtalet ger företag i de länderna tillträde till EU:s inre marknad och dess fria rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.
Under 2017 kom frihandelsavtalet CETA (Comprehensive Economic Trade Agreement) som gäller för EU och Kanada. CETA innebär att företag från Sverige och de andra EU-länderna ska få det lättare att sälja varor och tjänster i Kanada. Avtalet ger också företag i Kanada tillträde till EU:s inre marknad.
Listan över länder som EU har frihandelsavtal med är lång. Information om samtliga avtal finns på Kommerskollegiums webbplats.