EU:s lagar och regler

EU:s medlemsstater tar tillsammans beslut om nya lagar. Men vad får bestämmas på EU-nivån, och vilka olika sorters regler finns inom EU? I särskilda avtal, de så kallade fördragen, har EU-länderna kommit överens om grundläggande regler för hur EU-samarbetet ska fungera.

Om EU:s lagar och regler

  • Reglerna för hur EU ska fungera står skrivna i fördragen.
  • EU kan besluta om flera olika typer av lagar och andra så kallade rättsakter.
  • EU-lagar gäller före medlemsstaternas nationella lagar.
  • EU-domstolen hjälper till med att tolka EU:s lagar och regler.
  • Om en medlemsstat inte följer lagstiftning och andra bindande rättsakter kan det bli en fråga för EU-domstolen.

Olika typer av EU-regler

Kallas för rättsakter

Ett gemensamt namn för EU:s lagar och regler är rättsakter. Alla rättsakter måste höra ihop med en artikel, en paragraf i EU-fördragen eller i andra rättsakter. Det kallas att de måste ha en rättslig grund som visar att EU har rätt att fatta beslut i frågan. Rättsakter som antas av EU:s lagstiftare, det vill säga ministerrådet och Europaparlamentet, är så kallade lagstiftningsakter. Rättsakter som till exempel EU-kommissionen antar är inte lagstiftningsakter.

Rättsakter som styr mer – eller mindre

På EU-nivån fattas beslut om flera olika typer av rättsakter som är styrande i olika grad. Vissa är bindande och måste följas, medan andra är rekommendationer. Detta hör ihop med vilken befogenhet EU har på ett visst politikområde.

Ibland behövs lagar som ska se ut på samma sätt i alla medlemsstaterna. Då kan EU-kommissionen föreslå en förordning.

I andra fall kan medlemsstaterna välja på vilket sätt de vill uppnå ett mål som har satts upp på EU-nivån. Då passar det bättre med ett direktiv, som är en typ av ramlagstiftning. Kommissionen ska alltid motivera varför den har föreslagit en viss typ av rättsakt.

EU-lagstiftning på EU:s webbplats europa.eu

Tre typer av rättsakter är bindande för medlemsländerna

  • förordningar
  • direktiv
  • beslut

Två typer av rättsakter är inte bindande

  • rekommendationer
  • yttranden

EU-länderna är med i besluten

Att beslut fattas på EU-nivå kan låta som om medlemsstaterna inte är med och bestämmer. Men länderna är med i den beslutsprocess som leder fram till ny lagstiftning på EU-nivån. Representanter från medlemsstaternas regeringar deltar vid möten  i EU:s ministerråd som stiftar nya lagar, vanligtvis tillsammans med Europaparlamentet. Parlamentets ledamöter är folkvalda i sina respektive medlemsstater inom EU.

En EU-lag blir till

Några olika typer av rättsakter 

Förordning

En EU-lag som gäller på exakt samma sätt i alla EU-länder. Den börjar gälla direkt när den har trätt i kraft. Många regler inom till exempel livsmedels- och jordbruksområdet är förordningar. Förordningar införs inte i svensk lagstiftning men ibland kan en svensk lag behöva ändras eller kompletteras för att det inte ska bli en regelkrock när en förordning börjar gälla.

Direktiv

Ett direktiv är en lag som sätter upp ett mål som ska uppnås, ett slags ramlagstiftning. Medlemsländerna avgör sedan själva vilka åtgärder som ska vidtas för att målet ska uppnås. Medlemsländerna har ofta två år på sig att genomföra ett direktiv. I Sverige stiftar riksdagen de lagar som krävs för att nå målet. När den svenska lagstiftningen är anpassad till direktivet anmäler regeringen det till EU-kommissionen.

Beslut

Beslut riktar sig ofta speciellt till en eller flera personer, företag eller organisationer. Därför lämpar de sig bäst för administrativa syften eller för att genomföra lagar som redan finns. Beslut används till exempel ofta inom EU:s konkurrenslagstiftning och kan då vända sig till företag. De är bindande för den de riktar sig till.

Rekommendationer och yttranden

Rekommendationer och yttranden är inte bindande rättsakter. I en rekommendation föreslår en EU-institution förändringar för en annan institution eller för medlemsländerna. Ministerrådet ger till exempel EU-länderna rekommendationer som gäller ländernas ekonomiska politik. I ett yttrande kan EU-institutionerna uttala sig om en aktuell situation eller ärende.

En rättsakt som inte är bindande behöver inte följas av medlemsländerna. Men rättsakten kan få följder ändå. Det kan till exempel vara så att EU-domstolen använder den som stöd vid tolkning av EU-rätten.

EU-lag gäller framför svensk lag

EU:s medlemsstater ska följa de regler som de beslutar om tillsammans i EU:s institutioner. Om ett land inte gör det kan kommissionen inleda ett så kallat överträdelseförfarande gentemot landet ifråga. Förfarandet har flera steg, som till exempel kontakter mellan kommissionen och medlemsstatens regering. I sista hand lämnas ärendet över till EU-domstolen för avgörande. Om en svensk lag står i strid med en EU-lag är det EU-lagen som gäller.

Ett land som inte följer reglerna kan hamna i EU-domstolen

Det är medlemsstaterna som ansvarar för att genomföra EU-reglerna och EU-kommissionens uppgift att bevaka att det görs. Om Sverige och de andra medlemsländerna inte följer EU:s regler kan kommissionen väcka talan i EU-domstolen. 

Kommissionen går inte direkt till EU-domstolen utan kontaktar först den svenska regeringen och ställer frågor angående om Sverige har genomfört EU-lagen på rätt sätt. Det kallas att kommissionen inleder ett överträdelseförfarande. Om kommissionen inte är nöjd med regeringens svar kan den väcka talan mot Sverige i EU-domstolen.

Om överträdelseförfaranden på EU-kommissionens webbplats

Svenska domstolar kan be om förhandsavgörande

Om en nationell domstol är tveksam till hur den ska tolka en EU-rättslig regel kan den begära ett så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen. När EU-domstolen lämnar ett förhandsavgörande talar den om hur den EU-rättsliga regeln ska tolkas.

Den nationella domstolen är skyldig att följa EU-domstolens tolkning av EU-rätten, men prövningen i själva sakfrågan gör den självständigt.

EU-domstolen

Fördragen är grunden

De grundläggande reglerna för EU-samarbetet finns nedskrivna i avtal, de så kallade fördragen. I fördragen beskrivs vad som får beslutas på EU-nivån och hur det ska gå till, liksom hur EU:s institutioner ska fungera.

Sätter ramarna för EU-samarbetet

EU:s fördrag kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla medlemsstater har godkänt fördragen och ska följa dem. Fördragen sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att lagstiftning bara kan ske på EU-nivån när det handlar om politikområden där EU enligt fördragen har befogenhet att lagstifta. I fördragen anges också vilka institutioner som har rätt att fatta beslut och hur beslutet ska gå till.

EU har tre grundfördrag

  • EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionen (FEU). Här beskrivs EU:s mål, EU-institutionernas uppgifter och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Kallas även Maastrichtfördraget. Började gälla 1993.
  • EUF-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Fördraget tar upp vilka områden EU får fatta beslut om och hur besluten ska gå till. Kallas även Romfördraget. Började gälla 1958.
  • Euratom-fördraget. Innehåller EU:s regler om kärnenergi. Började gälla 1958.

EU:s fördrag på webbplatsen EUR-Lex

Ändringar i fördragen

Varje medlemsstats regering, Europaparlamentet eller EU-kommissionen kan föreslå ändringar i fördragen. För att ändringarna ska börja gälla måste alla medlemsländers nationella parlament godkänna dem. Medlemsstaterna har flera gånger ändrat i fördragen. Ändringarna görs i form av ett ändringsfördrag. Text i ändringsfördragen ska alltid föras in i ett av EU:s grundfördrag, så att reglerna om EU-samarbetet finns samlade där.

Så går det till när EU ändrar i ett fördrag

  1. Varje medlemslands regering, Europaparlamentet och EU-kommissionen kan föreslå ändringar i fördragen.
  2. Ändringar sker enligt en procedur som finns i artikel 48 i EU-fördraget:
    Artikel 48 på webbplatsen EUR-Lex
  3. EU:s stats- och regeringschefer ska godkänna förslaget till nytt fördrag.
  4. Fördraget ska ratificeras, alltså godkännas, av medlemsländernas nationella parlament. Länder kan också ha folkomröstning.
  5. Först när alla medlemsländers parlament har godkänt ett nytt fördrag kan det börja gälla.

Lissabonfördraget är det senaste ändringsfördraget

Det senaste ändringsfördraget är Lissabonfördraget som började gälla i december 2009. Lissabonfördraget innebar till exempel att Europeiska rådet blev en EU-institution och skulle ledas av en vald ordförande. Detta skrevs då in i EU-fördraget, som är ett av grundfördragen.

För riksdagen och de andra nationella parlamenten innebar Lissabonfördraget bland annat att de fick ansvaret för så kallade subsidiaritetsprövningar av vissa lagförslag. Fördraget utökade också Europaparlamentets roll på flera områden.

Ändringsfördrag och årtal när de började gälla:

  • Fusionsfördraget 1967
  • Europeiska enhetsakten 1987
  • Amsterdamfördraget 1999
  • Nicefördraget 2003
  • Lissabonfördraget 2009

EU:s stadga om rättigheter

EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna beskriver de fri- och rättigheter som individer i EU har. Det handlar till exempel om religions-, yttrande- och mötesfrihet, om rätten till ett skydd för privatlivet och om barns rätt till skydd och omvårdnad.

En mängd olika rättigheter

När Sverige och de andra EU-länderna samt EU:s institutioner tillämpar gemensamma EU-lagar ska de ta hänsyn till individens fri- och rättigheter. Dessa rättigheter samlas i EU:s stadga om de grundläggande fri- och rättigheterna, även kallad rättighetsstadgan. Stadgan är uppdelad i sju avdelningar och spänner över en mängd olika frågor: Från förbud mot dödsstraff och tortyr till skydd av personuppgifter och rätten till utbildning. Den som anser sig ha blivit behandlad på ett sätt som strider mot rättighetsstadgan kan vända sig till domstol i det egna landet.

Rättighetsstadgans sju avdelningar

  • Värdighet
  • Friheter
  • Jämlikhet
  • Solidaritet
  • Medborgarnas rättigheter
  • Rättsskipning
  • Tolkning och tillämpning

EU:s rättighetsstadga på webbplatsen EUR-Lex

Ska inte förväxlas med Europakonventionen

EU:s rättighetsstadga ska inte förväxlas med Europakonventionen, alltså Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Alla EU-länder är anslutna till Europakonventionen och i Sverige gäller den som svensk lag. Även EU ska respektera de rättigheter som garanteras i Europakonventionen. Tanken med EU:s stadga för fri- och rättigheter är att den ska göra de grundläggande rättigheterna i EU tydligare.

Några länder har undantag

Rättighetsstadgan är juridiskt bindande för EU-länderna och EU:s institutioner sedan den 1 december 2009. Polen har ett undantag i form av ett protokoll som säger att stadgan inte ska påverka polsk lag eller lagtolkning.

Exempel på innehåll i rättighetsstadgan

  • Värdighet
    Handlar till exempel om rätt till fysisk och mental integritet och förbud mot dödsstraff, tortyr och slaveri.
  • Friheter
    Handlar till exempel om skydd av personuppgifter, tanke- och religionsfrihet, åsikts-, yttrande- och mötesfrihet samt näringsfrihet.
  • Jämlikhet
    Handlar till exempel om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, om jämställdhet mellan kvinnor och män samt om barns rätt till skydd och omvårdnad.
  • Solidaritet
    Handlar till exempel om skydd mot uppsägning utan saklig grund, rätt till säkra och värdiga arbetsförhållanden samt förbud mot barnarbete.
  • Medborgarnas rättigheter
    Handlar till exempel om lika rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet och kommuner, rätt till tillgång till handlingar, rätt att få sina ärenden opartiskt och snabbt behandlade av EU:s institutioner samt rörelse- och uppehållsfrihet i EU:s medlemsländer.

Om sidan

Publicerad