EU-lag går före svensk lag
EU-länderna tar tillsammans beslut om nya lagar. Men vad får EU bestämma om och vilka olika sorters regler finns i EU? I särskilda avtal, de så kallade fördragen, har EU-länderna kommit överens om regler för hur EU ska fungera. Bland annat kan EU ta fram lagar som EU-länderna är skyldiga att följa. Länder som inte följer EU-lagarna kan hamna i EU-domstolen.
Om EU:s lagar och regler
De grundläggande reglerna för EU-samarbetet finns nedskrivna i avtal, så kallade fördrag. I fördragen beskrivs vad EU får besluta om och hur det ska gå till liksom hur EU:s institutioner ska fungera. Fördragen kan jämföras med grundlagar i ett land. Alla EU-länder har godkänt fördragen och ska följa dem.
EU:s fördrag sätter ramarna för EU-samarbetet. Det innebär till exempel att EU bara kan besluta i de frågor som finns med i fördragen. Där anges också vem som har rätt att fatta beslut och hur beslutet ska gå till. EU har tre grundfördrag:
Varje medlemslands regering, Europaparlamentet och EU-kommissionen kan föreslå ändringar i fördragen. För att ändringarna ska börja gälla måste alla medlemsländers nationella parlament godkänna dem. Medlemsländerna har flera gånger ändrat i fördragen.
Ändringarna görs i form av ett ändringsfördrag. Text i ändringsfördragen ska alltid föras in i ett av EU:s grundfördrag, så att reglerna om EU-samarbetet finns samlade där.
Det senaste ändringsfördraget är Lissabonfördraget som började gälla i december 2009. Lissabonfördraget innebar till exempel att Europeiska rådet blev en EU-institution och skulle ledas av en vald ordförande. Detta skrevs då in i EU-fördraget, ett av grundfördragen.
EU:s fördrag på EU:s webbplats
Ändringsfördrag och årtal när de började gälla:
Alla lagar och regler som EU inför ska handla om frågor som EU har rätt att besluta om. Det finns olika typer av lagar och regler i EU. Vissa är bindande och måste följas, andra är rekommendationer.
Ett gemensamt namn för EU:s lagar och regler är rättsakter. Alla rättsakter måste höra ihop med en artikel, en paragraf i EU-fördragen eller i andra rättsakter. Det kallas att de måste ha en rättslig grund och visar att EU har rätt att fatta beslut i frågan.
I EU finns fem typer av lagar och regler som är olika styrande. Vissa är bindande och måste följas, medan andra är rekommendationer.
Det hör ihop med hur mycket EU har rätt att bestämma i en fråga. Ibland behövs detaljerade lagar som ska följas på samma sätt i alla länder. Då kan EU till exempel besluta om en förordning. I andra fall kan länderna välja hur de vill jobba för ett mål som EU har satt upp. Då passar det bättre med ett EU-direktiv.
Tre typer av EU-lagar är bindande för medlemsländerna:
Två typer av EU-lagar är inte bindande:
Att EU fattar beslut kan låta som om medlemsländerna inte är med och bestämmer. Men länderna är med i den beslutsprocess som leder fram till nya EU-lagar. Representanter från medlemsländernas regeringar sitter i EU:s ministerråd som godkänner nya lagar, vanligtvis tillsammans med Europaparlamentet. Parlamentets ledamöter är folkvalda i EU:s alla medlemsländer.
De olika lagarna som EU beslutar om kan i korthet beskrivas så här:
En EU-lag som gäller på exakt samma sätt i alla EU-länder. Den börjar gälla direkt när den har trätt i kraft. Många regler inom till exempel livsmedels- och jordbruksområdet är förordningar.
Ett direktiv är en lag som sätter upp ett mål som ska uppnås. Medlemsländerna avgör sedan själva hur målet ska uppnås. Medlemsländerna har ofta två år på sig att genomföra ett direktiv. I Sverige stiftar riksdagen de lagar som krävs för att nå målet. När den svenska lagstiftningen är anpassad till direktivet anmäler regeringen det till EU-kommissionen.
Beslut riktar sig ofta speciellt till en eller flera personer, företag eller organisationer. Därför lämpar de sig bäst för administrativa syften eller för att genomföra lagar som redan finns. Beslut används till exempel ofta inom EU:s konkurrenslagstiftning och kan då vända sig till företag.
Rekommendationer och yttranden är inte bindande rättsakter. I en rekommendation föreslår en EU-institution förändringar för en annan institution eller för medlemsländerna. Ministerrådet ger till exempel EU-länderna rekommendationer som gäller ländernas ekonomiska politik. I ett yttrande kan EU-institutionerna uttala sig om en aktuell situation eller ärende.
En rättsakt som inte är bindande behöver inte följas av medlemsländerna. Men rättsakten kan få följder ändå. Det kan vara så att till exempel EU-domstolen använder den som stöd vid tolkning av EU-rätten.
EU:s medlemsländer ska följa de regler som EU:s institutioner beslutar om. Ett land som inte gör det kan ställas inför rätta i EU-domstolen. Om en svensk lag står i strid med en EU-lag är det EU-lagen som gäller.
Många av de lagar EU beslutar om är bindande och kan beslutas med kvalificerad majoritet i ministerrådet. Det innebär att Sverige måste följa besluten även om Sverige röstat emot beslutet i ministerrådet.
Sverige ska anpassa sin lagstiftning till EU-rätten och inte ha lagar som strider mot EU:s regler. Men ibland händer det att en svensk lag och en EU-lag står emot varandra. Då är det EU-lagen som gäller, vilket kallas för att EU-rätten har företräde.
Om de svenska domstolarna är osäkra på hur de ska tolka en EU-regel kan de vända sig till EU-domstolen för att få hjälp.
Kammarrätten i Stockholm begärde till exempel sådan hjälp, ett så kallat förhandsavgörande, från EU-domstolen i ett mål. Det gällde om huruvida domstolen ansåg att det tidigare svenska kravet på att internet- och teleoperatörer skulle lagra uppgifter var i linje med EU:s lagar. EU-domstolen slog fast att Sveriges regler stred mot EU-rätten och därför inte gällde. Kammarrätten följde sedan EU-domstolen i sin dom.
Det är medlemsländerna som ansvarar för att genomföra EU-reglerna och EU-kommissionens uppgift att bevaka att det görs. Om Sverige och de andra medlemsländerna inte följer EU:s regler kan kommissionen väcka åtal i EU-domstolen.
Kommissionen går inte direkt till EU-domstolen utan kontaktar först den svenska regeringen och ställer frågor om Sverige genomfört EU-lagen på rätt sätt. Det kallas att kommissionen inleder ett överträdelseförfarande. Om kommissionen inte är nöjd med regeringens svar kan den ställa Sverige till svars i EU-domstolen.