Jordbruk och handel i EEG
I slutet av 1950-talet får samarbetet mellan de sex länderna namnet Europeiska ekonomiska gemenskaperna (EEG). Reglerna för hur samarbetet ska fungera samlas i två avtal, EEG-fördraget och Euratomfördraget, som börjar gälla 1958. EEG-fördraget kommer senare att kallas EUF-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Samarbetet omfattar jordbrukspolitik, handelspolitik och fredlig användning av kärnkraft. Inom EEG startar också diskussionerna om målsättningen för handelspolitiken: en gemensam inre marknad med fri rörlighet över gränserna för varor, tjänster, personer och kapital.
Fördrag
EU:s fördrag är de avtal som EU-länderna har kommit överens om och som beskriver hur samarbetet ska fungera. Avtalen beskriver bland annat EU:s mål, EU-institutionernas roll och vilka frågor EU ska arbeta med. Fördragen har ändrats flera gånger genom åren.
EU:s lagar och regler
EG och val till Europaparlamentet
1967 börjar samarbetet kallas Europeiska gemenskaperna (EG) och samtidigt ändras reglerna för hur samarbetet ska fungera rent praktiskt. Under några årtionden framåt genomgår EG stora förändringar. Samarbetet utvidgas genom att flera länder ansluter sig. Länderna börjar också samarbeta i allt fler frågor, till exempel utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsligt samarbete. 1979 får EU-medborgarna för första gången välja sina ledamöter till Europaparlamentet i direktval i medlemsländerna. Innan dess var det de nationella parlamenten i medlemsländerna som utsåg ledamöterna.
1979 får EU-medborgarna för första gången rösta i val till Europaparlamentet.
Inre marknad blir verklighet
1993 är det återigen dags för namnbyte. Samarbetet börjar då kallas Europeiska unionen (EU) och reglerna för unionen samlas i ytterligare ett fördrag, det så kallade EU-fördraget. Den verksamhet som ingick i EG finns kvar, men som en del av EU. Samtidigt blir den inre marknaden för varor, tjänster, personer och kapital verklighet. EU-länderna har kommit överens om över 200 nya lagar för att den inre marknaden ska bli verklighet.
Över 200 lagar krävdes för att EU:s inre marknad skulle bli verklighet.
EU:s politikområden
Utvidgning och en valutaunion
Från mitten av 1990-talet och fram tills 2013 växer EU, genom så kallade utvidgningar, från 12 till 28 medlemsländer. Reglerna för hur EU ska fungera uppdateras vid flera tillfällen och fler frågor läggs till listan över EU-ländernas samarbete, till exempel ekonomisk politik. 1999 inför EU den ekonomiska och monetära unionen (EMU) med den gemensamma elektroniska valutan euro. Genom EMU ska EU-länderna samordna sin ekonomiska politik. Eurosedlar och mynt börjar användas i euroländerna 2002. Idag har 19 av EU-länderna euro som valuta. Sverige deltar inte i eurosamarbetet.
19 av EU-länderna har euro som valuta.
Ny roll för EU-ländernas parlament
2009 upphör EG att existera. Det innebär att den verksamhet som tidigare ingick i EG istället omfattas av EU. Samtidigt får de nationella parlamenten i EU större inflytande i EU-politiken. Genom en ändring i EU:s fördrag får de nationella parlamenten en ny roll: att pröva om EU:s lagförslag ska beslutas av EU eller av medlemsländerna själva. Tanken är att beslut om nya lagar ska ske på den mest effektiva politiska nivån, så nära medborgarna som möjligt. Formellt kallas det att EU:s beslut ska respektera subsidiaritetsprincipen.
EU-ländernas parlament fick större inflytande 2009.
Riksdagen prövar EU-lagar
Europadagen 9 maj
Den 9 maj 1950 lägger den franske utrikesministern Robert Schuman fram Schuman-planen om att Tyskland och Frankrike ska samarbeta i produktionen av kol och stål. Andra länder i Europa är välkomna att delta i samarbetet. Syftet är att bygga upp industrin efter andra världskriget och hindra militär upprustning. Europadagen firas den 9 maj till minne av Robert Schumans deklaration som är startskottet för dagens EU.
