accessibilityaddangle-leftangle-rightarrow-downarrow-leftarrow-rightarrow-upsound-activebookcrossdocumentdownloademailexternalShapeglobeLinkplayremovesearchsharestop-watch
Två barn står under en klarblå himmel på en grushög vid några tält i ett flyktingläger. Två barn står under en klarblå himmel på en grushög vid några tält i ett flyktingläger.

EU och omvärlden

Fred, säkerhet och hållbar utveckling

Varje EU-land har en självständig utrikespolitik. Men för att kunna göra kraftigare avtryck i omvärlden samordnar EU-länderna sitt handlande utanför EU:s gränser. Det kan gälla fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, frihandelsavtal, katastrofhjälp och fredsbevarande insatser. Vid militära insatser måste alla EU-länder vara eniga. När det gäller handel är det bara EU, och inte enskilda medlemsländer, som kan sluta handelsavtal med länder utanför EU.

EU:s agerande i omvärlden

EU-ländernas samarbete i utrikesfrågor innebär att de

  • för fram gemensamma synpunkter i internationella organisationer som FN
  • kan göra gemensamma fredsbevarande eller militära insatser i omvärlden
  • samordnar bistånds- och utvecklingsprojekt utanför EU
  • samordnar hjälpinsatser vid katastrofer
  • tecknar gemensamma frihandelsavtal med länder utanför EU.

På plats i världen

En röst i organisationer

Lästid 1 min

EU deltar i internationella organisationer, till exempel Förenta nationerna (FN). När EU-länder agerar i organisationer ska de föra fram EU:s ståndpunkter, inte enskilda EU-länders åsikter. Det kan beskrivas som att EU-länder talar med en gemensam röst i organisationerna.

Människor sitter i halvmåneformade rader och lyssnar på en talare på ett podium i en lokal med mycket högt till tak.

EU är ständig observatör i Förenta nationernas, FN:s, generalförsamling. I FN och andra internationella organisationer för EU-länderna fram gemensamma synpunkter. Foto: FN.

Många olika organisationer

EU samarbetar med internationella organisationer för att bidra till gemensamma, så kallade multilaterala, lösningar på gemensamma problem. Exempel på organisationer som EU samarbetar med är Förenta nationerna (FN), Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Europarådet.

EU:s utrikesrepresentant samordnar arbetet

När EU-länder deltar i internationella organisationer ska de föra fram EU:s ståndpunkter, inte enskilda EU-länders åsikter. För att det här ska fungera krävs samordning mellan EU-länderna. Den som har ansvar för samordningen är EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Federica Mogherini. Posten kallas också utrikesrepresentanten eller EU:s utrikesminister. Utrikesrepresentanten är ordförande i ministerrådets råd för utrikes frågor, som samlar EU-ländernas utrikesministrar. Dessutom är hon vice ordförande i EU-kommissionen, den EU-institution som bland annat föreslår nya EU-lagar.

Ständig observatör i FN

EU:s samarbete med FN sker inom en lång rad områden genom olika FN-organ. EU är också så kallad ständig observatör i FN:s generalförsamling, alltså det årliga mötet för alla länder som är medlemmar i FN.

EU i FN på Ministerrådets webbplats

EU har kontor på över 140 platser i världen

För att underlätta den gemensamma utrikespolitiken har EU över 140 kontor, så kallade delegationer, i länder utanför EU. Kontoren kallas EU-ambassader och de ska för EU:s räkning genomföra förhandlingar och diplomatiska samtal med länder utanför EU och olika organisationer. De samarbetar också med EU-ländernas egna ambassader och konsulat, FN och andra aktörer. Det är den Europeiska utrikestjänsten, en avdelning inom EU-kommissionen, som styr arbetet i EU-ambassaderna.

Insatser för fred och säkerhet

Lästid 2 min

EU-länderna kan med kort varsel utföra gemensamma fredsbevarande insatser, militära operationer och polisuppdrag runtom i världen. För att EU ska agera krävs att alla EU-länder är överens.

En militär i kamouflagekläder och hjälm står vid en kulspruta och håller i ett långt bälte med ammunition.

Svensk försvarspersonal kan ingå i gemensamma EU-insatser för fred och säkerhet i omvärlden. Foto: Försvarsmakten.

EU-länderna står för personal och utrustning

Varje EU-land har en självständig utrikespolitik, men genom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samordnar EU-länderna sina insatser. Ett viktigt område är den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som ska ge EU tillgång till civila och militära resurser som kan användas vid insatser i konflikter. Eftersom EU varken har ett eget försvar eller egna militära resurser måste EU-länderna komma överens om att bidra med personal och utrustning.

EU:s arbete med utrikes- och säkerhetspolitik leds av den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Federica Mogherini. Posten kallas också utrikesrepresentanten eller EU:s utrikesminister.
Den höga representanten samordnar EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.

Utrikes- och säkerhetspolitik på EU:s webbplats

EU-länder ska hjälpa varandra vid kriser

Om det uppstår en krissituation i ett EU-land, exempelvis en terroristattack eller naturkatastrof, ska övriga EU-länder agera gemensamt och solidariskt genom EU för att stötta det krisdrabbade landet. Det kan till exempel handla om att samordna biståndsinsatser eller att skicka militär personal eller utrustning till det drabbade EU-landet.

Alla EU-länder måste vara eniga

Beslut om att EU ska ingripa vid en kris eller konflikt utanför EU tas av EU-ländernas stats- och regeringschefer i Europeiska rådet och ministrar från EU-ländernas regeringar i ministerrådet. Men till skillnad från andra politikområden i EU krävs det inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att alla EU-länder är eniga om besluten. Beslutsfattandet inom politikområdet är mellanstatligt, vilket innebär att besluten måste fattas enhälligt och att varje enskilt land har vetorätt.

Snabbinsatsstyrkor kan sättas in i konfliktområden

EU-länderna har bland annat kommit överens om ett system för gemensamma militära snabbinsatsstyrkor. Det innebär att EU-länderna har beredskap för att med kort varsel kunna skicka ut insatsstyrkor till konfliktområden. En snabbinsatsstyrka ska kunna vara på plats i ett konfliktområde kort efter det att EU-ländernas ministrar i ministerrådet tagit ett sådant beslut. EU:s snabbinsatsstyrkor kan genomföra

  • humanitära insatser
  • räddningsinsatser
  • fredsbevarande insatser
  • militär krishantering, till exempel i syfte att tvinga fram fred
  • avrustningsoperationer
  • stöd till ett land utanför EU för att bekämpa terrorism. 

EU:s snabbinsatsstyrkor på Europeiska utrikestjänstens webbplats (på engelska)

Ett enskilt EU-land eller flera EU-länder i samverkan kan sätta upp en snabbinsatsstyrka, som ska bestå av ungefär 1 500 personer. Sverige har haft ansvaret för snabbinsatsstyrkor vid tre tillfällen: det första halvåret 2008, 2011 och 2015.

Försvarsmakten utomlands

Sanktioner för att stärka fred och säkerhet

EU kan också besluta om så kallade internationella sanktioner inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Internationella sanktioner är ekonomiska och politiska åtgärder som begränsar ett land, en grupp eller en ledare som står för handlingar som strider mot EU:s eller FN:s grundläggande principer. Det kan till exempel handla om att frysa landets, gruppens eller ledarens ekonomiska resurser. Det är ministerrådet, som består av ministrar från EU-ländernas regeringar, som tar beslut om att införa sanktioner.

Alla sanktioner som Sverige står bakom är beslutade av EU eller av FN. Sverige har inga egna, nationellt beslutade sanktioner.

Sanktioner på regeringens webbplats

Samordning för effektivt bistånd

Lästid 2 min

EU har som mål att bidra till att minska fattigdomen och främja ekonomisk, hållbar och demokratisk utveckling i omvärlden. För att nå större effekt samordnar EU-länderna sina insatser, till exempel biståndsprojekt. EU:s bistånd finansieras av EU-länderna.

Ett leende barn står utomhus under en klarblå himmel utanför ett bostadstält i Kazakstan.

EU finansierar insatser för ekonomisk, hållbar och demokratisk utveckling runtom i världen. Ett exempel är projekt för ökad kunskap om kemikaliesäkerhet i civilsamhället, som här på landsbygden i Kazakstan. Foto: Europeiska unionen.

Insatser för ekonomi, demokrati och hållbar utveckling

EU-länderna står bakom insatser runtom i världen för att minska fattigdom, bidra till ekonomisk och hållbar utveckling eller främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. För att förstärka och göra sådana här biståndsprojekt och stödprogram så effektiva som möjligt har EU-länderna kommit överens om att samordna sina aktiviteter i länder utanför EU. Åtgärderna kallas för EU:s utvecklingssamarbeten.

Politikområdet utveckling och samarbete på EU:s webbplats

Utvecklingsländer och grannländer i fokus

EU:s utvecklingssamarbeten pågår i form av projekt och program i exempelvis utvecklingsländer i Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern. Men satsningar pågår också i EU:s grannländer i östra Europa och runt Medelhavet samt i länder som vill bli medlemmar i EU.

International cooperation and development på EU-kommissionens webbplats (på engelska)

Medlemsländerna står bakom EU:s bistånd

Projekten och programmen finansieras av EU:s utvecklingsbistånd som kommer från två håll: EU:s budget och den så kallade Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Det är Sverige och de andra EU-länderna som finansierar EU:s bistånd. Dels genom den EU-avgift som varje EU-land betalar och dels genom bidrag till EUF. EU:s bistånd kompletterar EU-ländernas nationella bistånd.

Hjälp vid kriser och katastrofer

Lästid 1 min

EU-länderna har kommit överens om att samarbeta vid akuta hjälpinsatser, till exempel vid naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människor.

Sex män med reflexvästar arbetar med att lasta ur en lastpall ur ett flygplan.

I samband med konflikten i Ukraina organiserade EU 2015 leveranser av exempelvis tält, filtar, sovsäckar och varma kläder till behövande. Foto: Europeiska unionen / Genya Savilov.

Hjälp förmedlas via organisationer

EU-ländernas gemensamma hjälpinsatser vid katastrofer samordnas av Echo, som är EU-kommissionens avdelning för humanitärt bistånd och civilskydd. EU:s katastrofhjälp förmedlas sedan praktiskt via över 200 partnerorganisationer och organ som utför arbetet på fältet, till exempel icke-statliga organisationer, Röda korset och FN-organ.

Beredskap för katastrofer

Centrum för samordning av katastrofberedskap (ERCC) i Bryssel övervakar pågående och potentiella kriser i hela världen dygnet runt. ERCC är en avdelning inom EU-kommissionen. Vid en katastrof kan det drabbade landets beredskapsmyndighet vända sig till ERCC som i sin tur undersöker med övriga länder vilka resurser, till exempel utrustning och nödhjälpsartiklar, som finns att tillgå. I Sverige är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som står i kontakt med ERCC.

Handel med länder utanför EU

Lästid 2 min

EU-länderna samarbetar när det gäller handel med länder utanför EU. I sådana frågor har EU-länderna lämnat över makten att ta beslut till EU. Enskilda EU-länder får inte starta egna frihandelsavtal med länder utanför EU.

Ett stort fartyg med mörkblått skrov och en mängd containrar i olika färger står i en hamn.

EU:s handelspolitik handlar bland annat om att skapa enhetliga regler och tullnivåer för import av varor från omvärlden och att teckna frihandelsavtal. Foto: Europeiska unionen /  Robert Meerding.

Gemensamma regler och tullar

EU:s gemensamma handelspolitik gentemot länder utanför EU handlar bland annat om att skapa enhetliga regler och tullnivåer för import av varor från omvärlden. EU har exempelvis gemensamma tullar mot länder som inte är med i EU. Samma tull ska betalas för en vara som importeras från ett land utanför EU, oavsett vilket EU-land som importerar den. Däremot skiljer sig tullsatserna åt mellan olika varor. 

EU upprättar också så kallade frihandelsavtal med enstaka eller grupper av länder utanför EU och med handelsorganisationer.

EU-länderna har gemensamma tullar mot länder utanför EU.

Politikområdet handel på EU:s webbplats

Makten ligger hos EU

Handel med länder utanför EU är ett område där EU har så kallad exklusiv befogenhet. Det betyder att EU-länderna i handelsfrågor har lämnat över makten att ta beslut till EU:s två lagstiftande institutioner: ministerrådet och Europaparlamentet. Därmed får Sverige och andra EU-länder inte fatta egna beslut om handelsavtal med andra länder och organisationer.

EU:s makt beror på frågan

Frihandelsavtal ska underlätta handel

EU tecknar så kallade frihandelsavtal med länder utanför EU för att underlätta för handeln. Ett frihandelsavtal innebär att tullar på varor avskaffas och att handelshinder för till exempel tjänster, investeringar och offentlig upphandling minskas.

Flera EU-institutioner inblandade

EU-kommissionen är den EU-institution som sköter förhandlingarna om frihandelsavtal. Uppdraget att starta förhandlingar får kommissionen av ministerrådet, som är den EU-institution som består av ministrar från EU-ländernas regeringar. När förhandlingarna är klara ska avtalet godkännas av ministerrådet och Europaparlamentet, som består av folkvalda ledamöter från EU-länderna.

EU:s institutioner

EES och CETA är exempel på frihandelsavtal

EU har frihandelsavtal med många länder och förhandlar med ett stort antal andra. Ett exempel på ett befintligt frihandelsavtal är Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) som gäller för EU-länderna och Island, Liechtenstein och Norge. Avtalet ger företag i de länderna tillträde till EU:s inre marknad och dess fria rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.

Ett annat frihandelsavtal är Comprehensive Economic Trade Agreement (CETA) som gäller för EU och Kanada. CETA började gälla provisoriskt i september 2017 och är ett av de mest omfattande frihandelsavtal som EU har förhandlat fram hittills. CETA innebär att företag från Sverige och de andra EU-länderna ska få det lättare att sälja varor och tjänster i Kanada. Avtalet ger också företag i Kanada tillträde till EU:s inre marknad.

EU:s frihandelsavtal på Kommerskollegiums webbplats

Du kanske också vill veta mer om...